Arbetsrehabilitering i bosättningslandet
Information
Den nya Nordiska konventionen om social trygghet trädde i kraft den 1. maj 2014. Problemet regleras i konventionen. Inom två år från ikraftträdelsen ska bilaterala avtal mellan de administrativa myndigheterna vara på plats. Det följer av artikel 12 att länderna ska ingå avtal som kan säkerställa att problemen löses för enskilda berörda. Avtalen har nu ingåtts.
Enligt EU-förordningarna 1408/71 och 883/2004 faller rehabilitering under Avdelning III, kapitel 1 ”Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner”. När det är fråga om en person som bor i (eller flyttar tillbaka till) ett annat land än landet vars lagstiftning tillämpas på honom eller henne, är arbetslandet ansvarigt för kontantförmåner (det vill säga rehabiliteringspenning, sjukdagpenning och så vidare) och bosättningslandet ansvarigt för vårdförmåner. När det är fråga om rehabilitering omfattar vårdförmåner rehabiliteringsåtgärder, arbetsträning, utbildning och så vidare.
I praktiken är det ytterst svårt att tillämpa dessa bestämmelser, även om EU-rätten är överordnad de nationella lagstiftningarna. Orsaken är att ländernas lagstiftningar är mycket olika och det kan vara komplicerat att samordna kontant- och vårdförmåner vid rehabilitering även nationellt. När man ska samordna två olika länders system är läget mycket svårt. På grund av förändringar i ländernas lagstiftning finns det svårigheter i tillämpningen av EU:s förordningar i gränsöverskridande situationer när det gäller personer som bor i ett nordiskt land och arbetar i annat. Exempel på detta är att den svenska sjukförsäkringsreformen har förorsakat problem för personer som arbetar eller senast arbetade i Sverige men bor i ett annat nordiskt land.
I det administrativa avtalet till konventionen kommer rehabiliteringsärenden att behandlas i artiklarna 9 och 10. I artikel 9 anges att länderna bilateralt ska komma överens om administrativa rutiner för rehabilitering inom två år från det att avtalet och konventionen trätt i kraft. I artikel 9.2 konstateras att om rehabiliteringssituationen i ett land påverkar rättigheten till pension eller motsvarande förmåner från ett annat land, bör det andra landet informeras om vilka åtgärder som påbörjats, genomgåtts eller överhuvudtaget anses möjliga. I artikel 10.2 anges att länderna i konkreta fall så långt som möjligt bör samarbeta för att lösa situationen till fördel för den enskilda. De dispensmöjligheter som EU-förordning 883/2004 ger kan vid behov användas. I artikeln betonas att detta särskilt gäller vid arbetslivsinriktad rehabilitering enligt artikel 9.
Gränshindret motsvaras av nr B5 i rapporten "Gränshinder i Norden på social- och arbetsmarknadsområdet" (Nord 2012:002).
Camilla som är finsk medborgare jobbar i Sverige men är bosatt i Finland. Huvudregeln enligt EU-rätten är att Camilla då ska omfattas av arbetslandets, dvs. Sveriges, lagstiftning. Därmed ska Sverige också ansvara för rehabilitering, dvs. vårdförmåner (rehabiliteringsåtgärder, arbetsträning osv.), som hon kan vara i behov av. För Camillas del vore det i dock mer praktiskt ifall hon kunde få sin rehabilitering i Finland.
Reglerna i gällande EU-förordningar på området är komplicerade och har tolkats på olika sätt av de nationella institutionerna.
Nordiska medborgare som är bosatta i ett nordiskt land men jobbar i ett annat och är i behov av arbetsrehabilitering.
En nordisk expertgrupp har i rapporten Nord 2012:002 ansett att det är viktigt att de behöriga institutionerna och handläggarna får kännedom om rättigheten för den enskilde att kunna få åtgärder i sitt bosättningsland och samtidigt kontantförmåner från det tidigare arbetslandet enligt bestämmelserna i EU-förordningarna. Gruppen ser också att det behövs förtydliganden om vad olika nationella begrepp och förmåner innebär. Gruppen värderade att Nordiska rehabiliteringsgruppen borda arbeta vidare med bilaterala överenskommelser om rehabilitering, vilka skulla behövas oberoende av om den nya konventionen blev undertecknat eller inte.