Skillnader i nivåer på ländernas arbetsgivaravgifter
Information
"Med EU-förordningar om social trygghet samordnas rättigheterna och skyldigheterna i fråga om social trygghet i gränsöverskridande situationer i EU- och EES-länder och i Schweiz. Det är inte fråga om harmonisering av de sociala trygghetssystemen, utan om samordning av systemen. Beslut om innehållet i och finansieringen av systemen för social trygghet hör till staternas nationella behörighet.
Förordningarna on social trygghet innehåller bestämmelser om hur den tillämpliga lagstiftningen bestäms i olika arbetssituationer. Dessutom gör förordningarna om social trygghet det möjligt att med avvikelse från bestämmelserna i förordningen komma överens om tillämplig lagstiftning till förmån för vissa personer eller grupper av personer.
Genom ett avtal mellan de behöriga institutionerna i de nordiska länderna är det möjligt att i enskilda fall avvika från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i EU-förordningar om social trygghet. Dessutom är Finland, Norge och Sverige med i det ramavtal om distansarbete som baserar sig på undantagsbestämmelsen i EU-förordning om social trygghet och på basis av vilket en arbetstagare som utför distansarbete och närvaroarbete i två EU-länder under vissa förutsättningar kan försäkras i arbetsgivarens hemland i stället för i det egna bosättningslandet. Ett liknande ramavtal har även ingåtts mellan Danmark och Sverige.
I EU-förordningar om social trygghet finns det förfaranden för att lösa eventuella oändamålsenliga enskilda fall. Det är varken ändamålsenligt eller förenligt med andan i EU-förordningar om social trygghet att i stor skala avvika från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning mellan de nordiska länderna. Därför kan frågan inte ytterligare lösas genom nordiska åtgärder."
Den som bor i ett land och samtidigt arbetar både där och i ett annat medlemsland, ska enligt EU:s samordningsbestämmelser i förordning 883/04 under vissa förutsättningar vara omfattad av bosättningslandets lagstiftning. Det innebär att en person som är bosatt i Sverige och samtidigt arbetar i både Sverige och Danmark i vissa fall ska vara omfattad av svensk lagstiftning. Den danska arbetsgivaren ska i sådana fall betala arbetsgivaravgifter enligt svensk lagstiftning. De svenska avgifterna är betydligt högre än motsvarande danska avgifter. För att undvika denna situation kräver många danska arbetsgivare att anställda boende i Sverige förbinder sig att inte ha någon anställning i Sverige. Problemet är likartat mellan Norge och Sverige på grund av att man i Norge har en geografiskt differentierad arbetsgivaravgift.
Artikel 13.1 i förordning 883/2004 reglerar den tillämpliga lagstiftningen vid arbete i två eller flera medlemsstater. Europeiska kommissionen har lagt fram förslag till Europaparlamentet och rådet om ändring av artikel 13.1 i förordning 883/2004. Förslaget innebär att villkoret att personen ska utföra en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet för att det landets lagstiftning ska bli tillämplig, även ska gälla om personen har olika arbetsgivare i två eller flera medlemsstater.
Som skäl till att förslaget läggs fram anger kommissionen att den nuvarande utformningen inte överensstämmer med syftet när bestämmelsen förhandlades fram i rådet. Bilateralt har Danmark och Sverige sedan 2001 haft en principöverenskommelse att ingå avtal om undantag från lagvalsbestämmelserna enligt artikel 17 i förordning 1408/71 i de fall en person arbetar i båda länderna. De situationer som avses i överenskommelsen är då personen har samma arbetsgivare och arbetar högst 50 procent i bosättningslandet. Den tillämpliga lagstiftningen kan då i stället bestämmas till landet där arbetsgivaren finns. En annan situation är när personen har ett förtroendeuppdrag i sitt bosättningsland. Även i de fallen kan avtal träffas om att arbetsgivarlandets lagstiftning ska gälla. Länderna har kommit överens om att den tidigare överenskommelsen som hänvisar till förordning 1408/71 ska ha motsvarande tillämpning på förordning 883/2004 tills dess att en ny överenskommelse träffas.
Sedan något år tillbaka pågår dialog om att uppdatera överenskommelsen så att det skulle vara möjligt att låta det andra landets lagstiftning gälla istället för bosättningslandets även om personen har olika arbetsgivare i de båda länderna.
Eftersom även den ekonomiska aspekten av ett sådant avtal för länderna har lyfts fram, har någon ny överenskommelse inte ännu kunnat träffas.
Gränshindret motsvaras av nr B1 i rapporten "Gränshinder i Norden på social- och arbetsmarknadsområdet" (Nord 2012:002)
Artikel 13.1 i förordning 883/2004 blev förändrad (jfr. förordning 465/2012). Förändringen trädde i kraft den 2 februari 2013.
Märk att exemplet rör Sverige och Danmark som ingått ett bilateralt avtal, jmf. ovan. Om företaget har anställda som både bor i Danmark och utför minst 25 procent av den sammanlagda arbetstiden i Danmark, är de också socialförsäkrade i Danmark. Detta gäller även om de arbetar upp till 75 procent av den sammanlagda arbetstiden i Sverige. Detta gäller både om personen arbetar för samma arbetsgivare och om han eller hon arbetar för två olika arbetsgivare.
Den anställde ska informera myndigheten Udbetaling Danmark om hur han eller hon arbetar i respektive land. Udbetaling Danmark pekar därefter ut vilket land som den anställde ska vara socialförsäkrad i. Detta meddelas Försäkringskassan som utfärdar intyg A1 om den anställde ska vara socialförsäkrad där. Om Danmark ska vara socialförsäkringsland är det Udbetaling Danmark som utfärdar intyget.
Om den anställde blir socialförsäkrad i Danmark, ska du som arbetsgivare betala danska sociala avgifter. I Danmark erlägger arbetsgivaren endast mycket små sociala avgifter på de anställdas löner. Den största delen av de sociala avgifterna betalas istället av löntagarna själva, via AM-bidrag (8 procent av bruttolönen).
Om företaget har anställda som bor i Sverige och arbetar både i Sverige och Danmark, är de socialförsäkrade i Sverige om de arbetar minst 25 procent av den totala arbetstiden där. Det betyder att du som arbetsgivare måste betala svenska arbetsgivaravgifter för att täcka den anställdes socialförsäkring i Sverige - även om företaget finns i Danmark. En utländsk arbetsgivare som saknar fast driftställe i Sverige betalade år 2014 (då gränshindret registrerades) 21,54 procent av den anställdes bruttolön i arbetsgivaravgift.
Den anställde ska informera Försäkringskassan om hur han eller hon arbetar i respektive land. Försäkringskassan pekar därefter ut vilket land som den anställde ska vara socialförsäkrad i. Detta meddelas Udbetaling Danmark som, om den anställde ska vara socialförsäkrad i Danmark, utfärdar intyg A 1. Om Sverige ska vara socialförsäkringsland är det Försäkringskassan som utfärdar intyget.
Anställda som utför minst 25 procent av sitt arbete också i bosättningslandet, kan dock ansöka om dispens hos Udbetaling Danmark, avdelningen för International Social sikring, så att de även vid dispensarbete är socialförsäkrade i Danmark.
Följande kan få dispens:
• Personer anställda av en arbetsgivare med fast driftställe i ett land där den anställde arbetar både en väsentlig del av tiden på arbetsplatsen hos arbetsgivaren (minst hälften av arbetstiden under en sammanhängande period på 3 månader) och på distans i bosättningslandet, t.ex. vid hemarbete.
• Personer anställda av en arbetsgivare med fast driftställe i ett land, som utför arbete för samma arbetsgivare i både landet där arbetsgivaren har driftställe och i bosättningslandet, t.ex. säljare.
• Personer anställda för att arbeta i det land där arbetsgivaren har driftställe och samtidigt får ersättning för förtroendeuppdrag i ett annat land.
Ansökan om dispens ska göras av dig som arbetsgivare tillsammans med den anställde. Ansökan ska skrivas under för att bekräfta att båda parter står bakom avtalet. Dispensen är tidsbegränsad till tre år. Det finns möjlighet att förlänga avtalet så länge som villkoren uppfylls.
[Källa: Öresunddirektbusiness]
En nordisk expertgrupp har i rapporten Nord 2012:002 ansett gränshindret eventuellt även skulle kunna lösas genom bilaterala avtal.