Olika familjebegrepp
Information
Enligt EU-lagstiftningen är utgångspunkten för familjebegreppet det familjebegrepp som är fastställt i den nationella lagstiftningen. Detta nationella begrepp används även vid beviljande av förmåner enligt EU-förordningarna. Detta definieras i artikel 1 i förordning 883/2004 och artikel 1 f i förordning 1408/71.
Om rätt till familjeförmåner finns från mer än en medlemsstat ska ersättningarna samordnas och det land som enligt bestämmelserna inte har prioritet kan betala ett tilläggsbelopp om ersättningen därifrån är högre än från landet som ska betala förmånerna i första hand.
Finland och Norge har ett familjebegrepp där man inte anser att en frånskild förälder kan vara familjemedlem enligt förordningarna. Frågan om familjemedlemsbegreppet har varit uppe för diskussion på EU-nivå. Frågan kommer att diskuteras på framtida möten inom EU.
En person som är en gränsgångare enligt skatteavtalet dras Trygdeavgift i Norge på 7,8%. Denna räknas inte som en skatt utan som en avgift vilket genererar ett avdrag på den finska/svenska deklarationen. Frågan är om inte detta är en dubbelbeskattning som borde ge en skatteavräkning i stället.
Gränshindret motsvaras av nr B23 i rapporten "Gränshinder i Norden på social- och arbetsmarknadsområdet" (Nord 2012:002).
En nordisk expertgrupp ser inte denna fråga som ett gränshinder i sig i rapporten Nord 2012:002 ser, men det kan bli ett problem om handläggare inte är medvetna om skillnaderna mellan de nordiska länderna. Det som kan förorsaka gränshinder är att ländernas institutioner inte alltid känner till de andra nordiska ländernas familjebegrepp. Detta kan leda till långa väntetider för familjen eftersom handläggare i ett land betraktar svaret från det andra landet som ofullständigt. Problemet kan förebyggas med utökad information till handläggarna.
Enligt EU-förordningarna får familjen primärt familjeförmåner från barnets bosättningsland när det finns två arbetsländer. Frågan om barnet räknas som familjemedlem eller inte till den frånskilda föräldern får endast betydelse för vilket land som är primärt respektive sekundärt ansvarigt för förmånerna. Eftersom nivåerna på familjeförmånerna i de nordiska länderna är relativt lika kan man inte påstå att familjen mister rättigheter på grund av ändrad prioritet mellan länderna.