En gränsarbetare som blir arbetslös under en sjukperiod får inte ersättning när han eller hon återfår en del av arbetsförmågan
Tietoja
Huvudprincipen enligt artikel 13.1 i förordning 1408/71 och artikel 11.1 i förordning 883/2004 är att en person endast ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i ett land åt gången. En person som får kontantförmån vid sjukdom från arbetslandet kan därmed inte samtidigt få arbetslöshetsersättning från sitt bosättningsland för den del hon eller han kan arbeta. Situationen kan inträffa i alla nordiska länder.
En nordisk expertgrupp har i rapporten Nord 2012:002 utgått från definitionen av gränsarbetare i förordningarna 1408/71 och 883/2004. Enligt förordningarna definieras en gränsarbetare som en person som arbetar i ett land och bor i ett annat, men som regel återvänder till bosättningslandet dagligen eller åtminstone en gång i veckan (se artikel 1 b i förordning 1408/71 och artikel 1 f i förordning 883/2004). Motsvarande situation kan även uppstå för personer som inte definieras som gränsarbetare, men som ändå bor i ett land och arbetar i ett annat (så kallade oäkta gränsarbetare). Gruppen har inte lämnat något lösningsförslag för dessa personer.
Så länge personen arbetar i ett annat land än bosättningslandet omfattas personen inte av lagstiftningen i bosättningslandet, utan av lagstiftningen i arbetslandet. När en gränsarbetare blir helt arbetslös blir emellertid bosättningslandets lagstiftning tillämplig. Även personer som bor i ett land och arbetar i ett annat, utan att vara gränsarbetare, kan vid hel arbetslöshet välja att söka förmåner enligt bosättningslandets lagstiftning.
En person som bor i ett land och blir delvis eller periodvis arbetslös från arbete i ett annat land, är dock enligt art. 65.1 i förordning 883/2004, respektive artikel 71.1 a i förordning 1408/71 hänvisad till att söka arbetslöshetsförmåner i sitt arbetsland. En person som blir sjukskriven från en anställning och får kontantförmån vid sjukdom betraktas enligt EU-domstolens praxis avseende förordning 1408/71 fortfarande som anställd, och ska fortsätta att omfattas av arbetslandets lagstiftning. Denna princip finns inskriven i förordning 883/2004.
Enligt artikel 11.2 i förordning 883/2004 ska personen genom sin kontantförmån vid sjukdom fortsatt anses utföra det arbete som ligger till grund för kontantförmånerna. Om personen återfår en del av arbetsförmågan är personen inte helt arbetslös, utan delvis arbetslös. En gränsarbetare som blir delvis eller periodvis arbetslös omfattas därför av lagstiftningen i det land där han eller hon fortfarande ska betraktas som anställd. Han eller hon ska därför ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande och prövas för rätt till förmåner där. En gränsarbetare anses då omfattas av arbetslandets lagstiftning så länge som anställningsförhållandet består eller vederbörande får kontantförmån vid sjukdom på grund av anställningsförhållandet där.
Arbetslandet ska då också betala ut dagpenning om personen återfår en del av arbetsförmågan. Expertgruppen är överens om att gränsarbetaren i det beskrivna fallet ska ansöka om arbetslöshetsersättning i arbetslandet, där han eller hon får kontantförmåner vid sjukdom med anledning av sitt arbete, om det är möjligt enligt arbetslandets lagstiftning. Bosättningslandets nationella regler är inte tillämpliga. Arbetslandet bör dock inte kunna ställa krav på bosättning för utbetalning av arbetslöshetsförmåner.
Länderna är eniga i expertgruppens åsikt att gränshindret uppstått på grund av en felaktig tolkning av regelverket. Norge har rapporterat att NAV informerats om vad som uppfattas som en korrekt tolkning av regelverket. För Norges del kan gränshindret därför betraktas som löst. Sverige bedömer att a-kassorna och Försäkringskassans sätt att tillämpa reglerna stämmer överens med expertgruppens bedömning och att gränshindret därför borde vara löst för svensk del. Gränshinderforum efterlyste på sitt möte i september 2013 ytterligare klargöranden av hur de nationella myndigheterna informerats om den korrekta tolkningen.
Gränshindret motsvaras av nr B13 i rapporten "Gränshinder i Norden på social- och arbetsmarknadsområdet" (Nord 2012:002).
Johan som är svensk medborgare gränspendlar till sitt heltidsjobb i Norge. Efter en tid blir han deltidssjukskriven och hans sjukpenning, en kontantförmån, ska därmed betalas från arbetslandet Norge. Under sin sjukskrivningsperiod blir Johan dock helt arbetslös och har behov för arbetslöshetsersättning. Enligt EU-reglerna på området ska också arbetslöshetsersättningen då betalas från Norge, eftersom Johan vid arbetslöshetens inträde omfattades av arbetslandets, dvs. Norges, lagstiftning.
Reglerna i gällande EU-förordningar på området har tolkats på olika sätt av de nationella institutionerna.
Nordiska medborgare som flyttar till ett annat nordiskt land för att arbeta.
En nordisk expertgrupp har i rapporten Nord 2012:002 bedömt att gränshindret uppkommer genom en felaktig tillämpning av regelverket. Med anledning av detta bör behöriga institutioner se över sin tillämpning och den information som lämnas till allmänheten.
Länderna är eniga i expertgruppens åsikt att gränshindret uppstått på grund av en felaktig tolkning av regelverket. Norge har rapporterat att NAV informerats om vad som uppfattas som en korrekt tolkning av regelverket. För Norges del kan gränshindret därför betraktas som löst. Sverige bedömer att a-kassorna och Försäkringskassans sätt att tillämpa reglerna stämmer överens med expertgruppens bedömning och att gränshindret därför borde vara löst för svensk del. Enligt social- och hälsovårdsministeriet i Finland utgör gränshinder B13 inte något problem för Finland. En gränsarbetare (som bor i Sverige och jobbar i Finland) som får sjukersättning står under finländsk lagstiftning. Enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa kan en person som erhåller sjukersättning inte samtidigt åtnjuta arbetslöshetsdagpenning. Problemet är därmed löst.