De nordiska länderna har olika bestämmelser för rätt till och beräkning av förmåner vid invaliditet
Tietoja
"I alla nordiska länder tillämpas bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet 883/2004 och 987/2009 som gäller ansökan om och behandling av invaliditetsförmåner/-pensioner när en person har varit försäkrad i två eller flera länder. Villkoren för själva invaliditetsförmånerna och kriterierna för fastställande av invaliditet grundar sig på respektive lands nationella lagstiftning. Vid tillämpningen av EU-förordningarna om social trygghet är utgångspunkten att de olika länderna godkänner de medicinska utredningar som personens bosättningsland lämnar som sådana och fattar sina egna beslut utifrån de uppgifter som fås från dessa utredningar. Dessutom kan ett annat land begära att institutionen i personens bosättningsland lämnar in en ytterligare medicinsk utredning. Institutionen i personens bosättningsland svarar för anskaffningen av och kostnaderna för den medicinska tilläggsutredningen, inte personen själv. De nordiska länderna har i den nordiska konventionen om social trygghet kommit överens om att sinsemellan avstå från att ersätta kostnaderna.
Eftersom definitionerna av arbetsoförmåga i de nordiska länderna baserar sig på nationell lagstiftning, har myndigheterna ständigt fäst uppmärksamhet vid att den medicinska utredningen vid ansökan om förmåner vid arbetsoförmåga i gränsöverskridande situationer så väl som möjligt motsvarar behoven i de olika nordiska länderna. För detta ändamål har det bl.a. utarbetats separata frågor som läkaren bör beakta i situationer där en invaliditetsförmån söks i ett annat nordiskt land och det har också lyfts fram hur viktigt det är att lämna uppgifter om eventuell rehabilitering till ett annat land. De nordiska socialförsäkringsinstitutionerna håller årligen s.k. förbindelseorganmöten, där man bland annat diskuterar om de medicinska utredningarna är tillräckliga och om förutsättningarna för beviljande av förmåner vid arbetsoförmåga. Utgångspunkten är att socialförsäkringsinstitutionerna i de olika nordiska länderna har ansett att de nationella medicinska utredningarna i de andra länderna är goda och tillräckliga. De uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan utbyts effektivt och säkert mellan de nordiska socialförsäkringsinstitutionerna i det elektroniska EESSI-systemet.
Det finns ett kontinuerligt och regelbundet samarbete mellan de nordiska socialförsäkringsinstitutionerna för att säkerställa att en smidig behandling av förmånsansökningar ska säkerställa att sökandenas rättigheter till sociala trygghet förverkligas på bästa möjliga sätt. Alla situationer som beror på skillnader i nationell lagstiftningen kan dock inte lösas genom samarbete mellan myndigheterna. Eftersom förutsättningarna för förmåner vid arbetsoförmåga och grunderna för fastställande av arbetsoförmåga baserar sig på respektive lands nationella lagstiftning och det inte finns några utsikter till harmonisering av dem på varken EU-nivå eller nordisk nivå, kan frågan inte ytterligare lösas genom nordiska åtgärder."
Gränshindret 14-096 är dessutom ihopkopplat till gränshindret 14-006 som avskrivits redan tidigare.
Alla nordiska länder betalar ut förmåner som ger en person inkomst under den tid han eller hon är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. Förmåner betalas både till personer som anses permanent arbetsoförmögna och till personer som deltar i vård-, rehabiliterings- och andra åtgärder för att möjliggöra återgång i arbete. Förutom förmåner vid invaliditet finns också kontantförmåner vid sjukdom såsom sjukpenning, rehabiliteringspenning och liknande. De här förmånerna har olika namn i de olika länderna men avsikten med dem är i stort sett densamma.
Likartade sjukdomstillstånd kan ge rätt till kontantförmåner vid sjukdom i ett land och invaliditetsförmåner i ett annat. För sådana situationer finns det inga samordningsbestämmelser. Sverige (när gäller personer som har fyllt 30 år), Danmark och Norge betalar inte ut några förmåner vid invaliditet till personer som anses kunna återgå till arbetslivet med hjälp av vård- och rehabiliteringsåtgärder eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Däremot kan Finland göra det. En person kan där få sjukdagpenning i högst 300 dagar. Om arbetsoförmågan på grund av sjukdom eller skada fortsätter efter 300 dagar kan Finland bevilja tidsbegränsat rehabiliteringsstöd eller permanent invalidpension. Rehabiliteringsstöd beviljas om personen efter vård- och eller rehabiliteringsåtgärder kan tänkas återgå till arbetslivet. Invalidpension beviljas om rehabilitering inte anses ändamålsenlig och arbetsoförmågan är permanent. Båda dessa finska förmåner är pensioner.
Gemensamt för de nordiska länderna är att man betonar vikten av att inte bevilja en person förmåner vid invaliditet tillsvidare om möjligheter till återgång i arbetslivet finns. Kärnan i problemet är att de nordiska länderna har olika regler för förmåner vid sjukdom och invaliditet, vilket medför att förmånerna klassificeras olika i förhållande till förordningarna. Det som kan förorsaka problem i gränsöverskridande situationer är:
1. Samordningsreglerna inom EU är olika för förmåner vid invaliditet och för kontantförmåner vid sjukdom
När det gäller förmåner vid invaliditet, beviljar varje nordiskt land sin egen del av ersättningen i förhållande till hur länge personen har varit försäkrad i landet och/eller vilken ersättningsgrundande inkomst hon eller han har haft. Tanken är att när ländernas andelar räknas ihop får personen en ersättning baserad på alla de år hon eller han har varit försäkrad. Varje land fattar beslut om rätt till förmån utifrån sina respektive nationella regler. När det gäller kontantförmåner vid sjukdom beviljas hela förmånen från det land där personen var försäkrad när hon eller han blev arbetsoförmögen. Förmånens storlek är inte beroende av försäkringsperiodernas längd. De länder där personen varit försäkrad tidigare betalar ingenting.
Problemet kan beskrivas genom följande exempel:
• En 50-årig person är försäkrad i Finland när hon blir arbetsoförmögen. Tidigare har hon varit försäkrad i Sverige under 10 år
• Under det första året får personen sjukdagpenning från Finland och efter det beviljar Finland henne en tidsbegränsad pensionsförmån, det vill säga rehabiliteringsstöd för den tid hon vårdas eller rehabiliteras. Rehabiliteringsstödets storlek är beroende av hur många år hon varit försäkrad i Finland och vilka inkomster hon då haft. De 10 åren i Sverige ger inte pensionsrätt i Finland
• Sverige anser också att personen är arbetsoförmögen för viss tid och i princip berättigad till kontantförmån vid sjukdom. Men eftersom kontantförmåner vid sjukdom enligt EU:s samordningsregler normalt betalas av försäkringslandet, kan Sverige inte bevilja förmånen. Sverige kan inte heller bevilja förmån vid invaliditet för de tio svenska åren eftersom det i svensk lagstiftning inte finns tidsbegränsade förmåner vid invaliditet för dem som är 30 år fyllda
• Den arbetsoförmögne får således bara rehabiliteringsstödet från Finland som endast beräknats på perioderna som försäkrad i Finland.
Det här problemet gäller närmast personer bosatta i Finland som är försäkrade i Finland när de blir arbetsoförmögna och som tidigare har varit försäkrade i Sverige, Norge eller Danmark, som inte har tidsbegränsade invalidpensionsförmåner.
2. Olika villkor för att bevilja permanent förmån vid invaliditet
Alla länder har olika regler för när en förmån vid invaliditet kan beviljas tillsvidare. Hur man beaktar sociala faktorer såsom ålder, tidigare arbetserfarenhet, utbildning och arbetsmarknadspolitiska aspekter varierar mellan länderna. Också här kan konsekvenserna vara desamma som i punkt 1), det vill säga att personen inte får kompensation för sina utförda arbetsperioder i tidigare arbetsländer. Personen får då lägre ersättning än om han eller hon endast hade arbetat i ett land.
Problemet kan beskrivas genom följande exempel:
• En person som arbetar och bor i Finland blir arbetsoförmögen på grund av sjukdom och ansöker om förmån från Finland. De finska myndigheterna anser att personen är permanent arbetsoförmögen och att rehabilitering inte längre är ändamålsenligt. De finska myndigheterna beviljar henne därför permanent invalidpension som grundar sig på de finska försäkringsperioderna. En förmånsansökan förmedlas till Sverige, där personen har arbetat i åtta år under 1970–80-talet
• De svenska myndigheterna konstaterar att det underlag Sverige fått från Finland inte räcker för personen ska kunna anses berättigad till varaktig förmån vid invaliditet (sjukersättning) enligt svenska regler. Sökanden är inte varaktigt arbetsoförmögen när det gäller alla typer av arbeten som finns på den allmänna arbetsmarknaden. Hon bör därför delta i stödåtgärder för att kunna återvända till arbetslivet och hennes inkomst bör under den tiden säkras i form av kontantförmåner vid sjukdom såsom sjukpenning och rehabiliteringspenning eller eventuellt i form av aktivitetsstöd eller arbetslöshetsersättning. Eftersom Finland är försäkringsland för kontantförmåner, beviljar Sverige ingenting för perioderna försäkrade i Sverige
• De finska myndigheterna kan inte heller bevilja kontantförmåner eftersom personen redan har ansetts varaktigt arbetsoförmögen och har beviljats invalidpension. Finska myndigheter försöker inte heller längre rehabilitera personen eftersom det enligt de undersökningar som gjorts i Finland inte anses leda till återgång i arbete. Slutresultatet är att personen bara får invalidpensionen från Finland som är beräknad på finska perioder. De åtta åren försäkrade i Sverige ger ingen ersättning.
Det här problemet kan gälla vilka nordiska länder som helst om det ena landet avslår ansökan och det andra beviljar förmåner vid invaliditet. Exemplet ovan är dock inte tillämpligt på de svenska förmånerna inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning. Detta beror på att ersättningarna inte styrs av försäkringsperiodernas längd, så kallad typ A-lagstiftning. Om personen i exemplet ovan hade varit försäkrad i Sverige skulle personens inkomstrelaterade ersättning ha beräknats dels enligt nationell lagstiftning, dels enligt pro rata temporisprincipen. Därefter görs en jämförelse mellan de två beloppen och det belopp som är högst betalas ut. Garantiersättningen (ej inkomstrelaterad) är däremot av typ B-lagstiftning och beroende av försäkringsperiodens längd.
Gränshindret motsvaras av nr B9 i rapporten "Gränshinder i Norden på social- och arbetsmarknadsområdet" (Nord 2012:002).
I de förslag till lösningar som de olika nordiska länderna har tagit upp och kommenterat har bland annat följande kommit upp:
Gränshinder enligt punkt 1)
Eftersom flera nordiska länder har överfört sina tidsbegränsade förmåner vid invaliditet till kontantförmåner, skulle Finland kunna överväga att göra rehabiliteringsstödet till en kontantförmån. Den andra möjligheten är att rehabiliteringsstödet förblir en pension men en pension som beviljas till sitt teoretiska belopp om det andra landet inte har en tidsbegränsad förmån vid invaliditet och inte beviljar en varaktig förmån. (Eftersom det finns gränshinderproblem också med sjukpenningen och själva rehabiliteringen kan det här leda till nya gränshinder, men samordningsreglerna skulle åtminstone vara lika.)
Gränshinder enligt punkt 2)
När det gäller situationer där det land där personen är bosatt och försäkrad beviljar en varaktig förmån vid invaliditet och det andra landet anser att en varaktig förmån vid invaliditet inte kan beviljas finns närmast följande möjligheter:
1. Försäkringslandets avgörande gäller också i det andra landet
2. Försäkringslandet beviljar sin förmån till dess teoretiska belopp
3. Det andra landet räknar ut en fiktiv egen förmån och försäkringslandet betalar den tillsammans med den egna förmånen
4. Länderna harmoniserar sina regler för när en varaktig förmån vid invaliditet kan beviljas
Alla fyra förslag till lösning som beskrivits ovan kräver ändringar i nationell lagstiftning och förutsätter politisk debatt om syftet med och konsekvenserna av sådana ändringar. När det gäller finansieringen av förmånssystemen kan de föreslagna alternativen innebära en obalans i kostnadsfördelningen om det land som beviljar förmånen vid invaliditet skulle vara tvungen att betala förmånen också på grund av tid under vilken en person har varit försäkrad det andra landet. Först och främst är det dock fråga om att EU-förordningarna 883/2004 och 1408/71 inte tar tillräcklig hänsyn till det faktum att de nationella villkoren för att få tidsbegränsad eller varaktig förmån vid arbetsoförmåga är olika i de olika länderna. För att kunna lösa gränshindret borde frågorna därför lyftas till en diskussion på EU-nivå.
Rehabiliteringssamarbete
Samarbete vid rehabilitering när ett nordiskt land ansvarar för rehabiliteringsåtgärderna och ett annat land helt eller delvis står för pensionen/kontantförmånen är en aktuell fråga som är uppe i den nordiska socialförsäkringsgruppen. Bilaterala avtal om rehabilitering mellan nordiska länder planeras i den kommande nordiska konventionen om social trygghet. Rehabiliteringssamarbetet kan ändå inte lösa problem som har sin grund i att lagstiftningen och systemen i länderna skiljer sig åt och att en ersättning i pengar betalas ut eller inte betalas ut.
Om Finland på Sveriges begäran skulle hänvisa personen i ovanstående exempel 2) till en ny utredning av rehabiliteringsmöjligheterna skulle Sverige ändå inte kunna betala vare sig förmån vid invaliditet eller kontantförmån vid sjukdom för den tid som undersökningen och eventuella rehabiliteringsåtgärder pågår i Finland. Personen skulle fortsättningsvis vara utan ersättning för de åtta svenska åren. Om rehabiliteringsåtgärderna inte skulle leda till återgång i arbete, är det möjligt att Sverige skulle kunna anse att personen är berättigad till sjukersättning (invalidpension) för de åtta åren i Sverige. Men det är också mycket möjligt att Sverige inte gör det och anser att det närmast är en arbetsmarknadsfråga att personen är utan arbete. Ålder, tidigare arbetserfarenhet och utbildning får inte beaktas i Sverige när man beviljar sjukersättning, men dessa omständigheter beaktas i Finland.