Britt Lundberg (Replik)

Herr ordförande! Jag tänkte fortsätta lite på repliken som jag började med hos statsminister Sipilä, och betonade här att om man ser på Norden utifrån uppfattas vi ofta som en väldigt stark enhet, och vi uppfattas också som väldigt eniga, och det är någonting som vi borde ta väldigt mycket fasta på, för det är ju väldigt värdefullt eftersom vi tillsammans blir väldigt starka och kraftfulla. Vi utgör också ett hoppingivande exempel. Vi har levt i intern fred i över 200 år, och Norden kan visa att vi trots konkurrens och ibland olika prioriteringar samarbetar villigt och satsar fredsförebyggande genom att ständigt utveckla hälsovård, jämställdhet, sjukvård, mobilitet och så vidare. Det här är en utmärkt grund för fredsförmedling, och jag kommer själv från fredens öar, Åland, som jag också upplever att med sin demilitariserade status bidrar till stabilitet, och också kanske en fredsförhoppning, fredsförväntan både i Norden och också i Baltikum. Men min fråga gäller fredsförmedling och Norden som fredsförmedlare, skulle det här kunna vara någonting som statsministrarna skulle vilja profilera sig inom tillsammans nordiskt?