Olika medicinsk bedömning av arbetsförmåga mellan länderna
Upplýsingar
"I alla nordiska länder tillämpas bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet 883/2004 och 987/2009 som gäller ansökan om och behandling av invaliditetsförmåner/-pensioner när en person har varit försäkrad i två eller flera länder. Villkoren för själva invaliditetsförmånerna och kriterierna för fastställande av invaliditet grundar sig på respektive lands nationella lagstiftning. Vid tillämpningen av EU-förordningarna om social trygghet är utgångspunkten att de olika länderna godkänner de medicinska utredningar som personens bosättningsland lämnar som sådana och fattar sina egna beslut utifrån de uppgifter som fås från dessa utredningar. Dessutom kan ett annat land begära att institutionen i personens bosättningsland lämnar in en ytterligare medicinsk utredning. Institutionen i personens bosättningsland svarar för anskaffningen av och kostnaderna för den medicinska tilläggsutredningen, inte personen själv. De nordiska länderna har i den nordiska konventionen om social trygghet kommit överens om att sinsemellan avstå från att ersätta kostnaderna.
Eftersom definitionerna av arbetsoförmåga i de nordiska länderna baserar sig på nationell lagstiftning, har myndigheterna ständigt fäst uppmärksamhet vid att den medicinska utredningen vid ansökan om förmåner vid arbetsoförmåga i gränsöverskridande situationer så väl som möjligt motsvarar behoven i de olika nordiska länderna. För detta ändamål har det bl.a. utarbetats separata frågor som läkaren bör beakta i situationer där en invaliditetsförmån söks i ett annat nordiskt land och det har också lyfts fram hur viktigt det är att lämna uppgifter om eventuell rehabilitering till ett annat land. De nordiska socialförsäkringsinstitutionerna håller årligen s.k. förbindelseorganmöten, där man bland annat diskuterar om de medicinska utredningarna är tillräckliga och om förutsättningarna för beviljande av förmåner vid arbetsoförmåga. Utgångspunkten är att socialförsäkringsinstitutionerna i de olika nordiska länderna har ansett att de nationella medicinska utredningarna i de andra länderna är goda och tillräckliga. De uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan utbyts effektivt och säkert mellan de nordiska socialförsäkringsinstitutionerna i det elektroniska EESSI-systemet.
Det finns ett kontinuerligt och regelbundet samarbete mellan de nordiska socialförsäkringsinstitutionerna för att säkerställa att en smidig behandling av förmånsansökningar ska säkerställa att sökandenas rättigheter till sociala trygghet förverkligas på bästa möjliga sätt. Alla situationer som beror på skillnader i nationell lagstiftningen kan dock inte lösas genom samarbete mellan myndigheterna. Eftersom förutsättningarna för förmåner vid arbetsoförmåga och grunderna för fastställande av arbetsoförmåga baserar sig på respektive lands nationella lagstiftning och det inte finns några utsikter till harmonisering av dem på varken EU-nivå eller nordisk nivå, kan frågan inte ytterligare lösas genom nordiska åtgärder."
I Sverige lade Arbetsförmågeutredningen fram ett delbetänkande SOU 2008:66 som går igenom bedömningen av arbetsförmåga i de nordiska länderna. I slutbetänkandet SOU 2009:89 tar utredarna ställning till det finska Facilas-systemet och möjligheterna att införa ett motsvarande system för bedömning av arbetsförmåga i Sverige. Det har inte gjorts någon uppföljning på utredningarna och problemet med olika medicinsk bedömning kvarstår. Enligt svenska försäkringskassan vore det önskvärt med en mer fördjupad studie i ämnet.
Situationen sammanfattas i SOU 2009:89, s. 14:
”… det [är] viktigt att inse att frågan om vilken grad av aktivitetsbegränsningar som ska krävas för att sjukskrivning ska bli aktuell vid bedömningen av medicinska förutsättningar för arbete inte är en medicinsk fråga. När instrumentet finns kommer kalibreringen av gränsvärdena − hur nedsatt koncentrationsförmåga kan man ha, vad gäller om man blivit blind eller hur mycket fysisk ansträngning är rimlig och ändå avkrävas att försöka försörja sig i ett annat arbete − att behöva ske genom politisk normering. Frågan om vilken ansträngning som ska krävas av individen måste ges av försäkringens regelverk. Det finns inte längre en medicinsk sanning att luta sig mot.”
En genomgång av de nordiska bedömningsmetoderna finns i SOU 2008:66, s. 41 f.
”I Norge pågår ett högintressant arbete med arbetsförmåge- och funktionsbedömningar men det finns ännu ingen modell i drift vilket gör att vi inte tagit med dem i ovanstående jämförelse.
Från januari 2009 kommer en ny generell metod att införas för att bedöma arbetsförmåga. Bedömningen kommer att göras i NAV, den nya arbets- och välfärdsmyndigheten. Metoden kommer att användas av handläggare på NAV för bedömning av rätt till ersättning (i första hand långvarig sjukfrånvaro, medicinsk och yrkesriktad rehabilitering och långvarig arbetslöshet) och behov av riktade åtgärder för dem som antas ha problem att behålla eller finna arbete. Metoden kommer att utgå från en resursprofil som delvis baserar sig på individens egna värderingar. Profilen beskriver sex individfaktorer (arbetserfarenhet, kompetens, intressen, personliga resurser, sociala faktorer och hälsa) och två omgivningsfaktorer (arbetsmiljö och dagligt liv). Profilen har stora likheter med den danska ”arbejdsevnemetoden”. För att belysa de olika elementen ska upplysningar inhämtas från andra aktörer, såsom individens läkare, arbetsgivare, socialkontor och skolmyndigheter.
Den medicinska funktionsbedömningen för rätt till ersättning görs i första hand av den behandlande läkaren. Någon enhetlig metod för denna bedömning har inte införts, men det har gjorts försök med en standardiserad funktionsbedömning. I denna besvarar patienten blanketter om funktionsnedsättning och arbets-beskrivning. Funktionsblanketten (Funksjonsskjema, baserat på ICF) innehåller sju grupper av frågor där patienten ska gradera sin funktionsförmåga. Patienten ska därefter fylla i en arbetsbeskrivningsblankett (Arbeidsbeskrivelse) om de fysiska och psykiska kraven i arbetet. Baserat på dessa två dokument, samtal med läkaren och eventuellt en klinisk undersökning skriver läkaren, tillsammans med patienten, en funktionsrapport.
I Norge skiljer man således på bedömning av funktionsförmåga och arbetsförmåga. Arbetsförmågebedömning kommer uteslutande att användas av handläggarna på de lokala NAV-kontoren, medan funktionsbedömning kan göras av externa aktörer.
I Finland förefaller mycket vila på en detaljerad och väl etablerad rättspraxis vilket är en intressant modell i sig men som inte riktigt passar in i det här sammanhanget. Det finska arbetsförmågeindexet (Work Ability Index, WAI) framställs ofta som ett instrument för att bedöma individens arbetsförmåga. Så är dock inte fallet. Istället är indexet tänkt att användas som ett verktyg för förebyggande arbete inom exempelvis företagshälsovården. Det ursprungliga syftet med indexet var att kartlägga de arbetsplatsfaktorer som påverkar individens beslut att sluta sin anställning före uppnådd pensionsålder. Indexet baseras på en sammanställning av individuellt besvarade frågor på arbets-platsen och har visat sig vara användbart för att, på gruppnivå, förutsäga förtida avgångar.”