Maria Stenberg (Hovedindlæg)

Herr president! Jag står inte i den här talarstolen för att övertyga er om att kampen mot människohandel är viktig. Jag står inte heller här för att förklara för er varför det nordiska samarbetet måste engagera sig i frågan om människohandel. Och jag står definitivt inte här för att be er gå hem till era nationella parlament och driva frågan om människohandel där, för det krävs helt enkelt av oss. Men jag står här för att Nordiska ministerrådets program mot människohandel strax är slut, och jag undrar: Vad gör vi nu? Hur ska vi fortsätta att arbeta med människohandelsfrågan i det nordiska samarbetet framöver?

Kampen mot människohandeln är inte över. Kampen tar aldrig slut. Men vi är skyldiga offren för människohandel tid, insikt, engagemang, nationell lagstiftning och nordiskt samarbete. Om vi ser oss som ett civiliserat samhälle med värderingar som bygger på alla människors lika värde blir vi skyldiga att värna offren och lagföra förövarna.

Jag har varit med i en BSPC-arbetsgrupp på uppdrag av Nordiska rådet som har arbetat fram en omfattande rapport om människohandel runt Östersjön. Några saker blev väldig tydliga i denna rapport: Att satsa pengar på att lagföra skattebrottslingar är effektivt, likaså att ägna tid och resurser åt den organiserade brottsligheten. Det hjälper också offer för människohandel.

Men vi borde också inse att offren behöver mer tid – tid att reflektera. Det tar tid att bestämma sig för att man ska hjälpa till i en polisutredning. I Sverige pågår just nu en rättegång mot grovt koppleri och människohandel där bara ett enda offer har gått med på att vittna. Det tyder på att det finns en hel del att göra när det gäller reflektionstiden för offren för människohandel.