Rikard Larsson (Indlæg)

Herr president! Tack, ministern, för redogörelsen! Låt mig först säga att det är positivt att alla nordiska länder nu har ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är bra, och det är viktigt, eftersom det är en gemensam stark grund för det fortsatta arbetet.

Det funktionshindersamarbete som ministern redogjorde för är viktigt. Det är viktigt därför att det också bidrar till att alltfler sektorer inom våra samhällen fortsatt arbetar med funktionshinderperspektivet och lägger in det i sina verksamheter.

Jag uppfattade ministern som att man nu har fattat beslut när det gäller Funktionshinderrådet och ett fortsatt uppdrag till dem. Det är bra; det är ett bra besked från ministern. Det är nämligen viktigt. Funktionshinderrådet har gjort stor skillnad. Det är viktigt att det finns ett funktionshinderråd med ett tydligt mandat där man kan ta egna initiativ men också har resurser för att kunna arbete på ett proaktivt sätt. Till detta behöver vi också lägga tillgången till funktionshinderstatistik och jämförelser mellan de nordiska länderna.

Vi har under dagarna här i välfärdsutskottet föreslagit att vi slutbehandlar den rekommendation som vi tidigare har lämnat till ministerrådet om bättre mobilitet för personer med funktionsnedsättning. Vi gör detta därför att ministerns och ministerrådets redogörelse visar på att man tar frågorna på allvar och att man bedriver ett gott arbete. Det känner vi oss trygga i.

Avslutningsvis vill jag poängtera frågor som har varit uppe här och som handlar om fri rörlighet inom Norden. Jag började jobba med dessa frågor för rätt många år sedan, och det finns vissa personer som har sagt saker som fastnar och som man har med sig. En klok person sade till mig när jag just hade börjat jobba med dessa frågor: Det finns inga funktionshindrade personer. Det är vi politiker och samhället som gör människor funktionshindrade. Ingen människa är funktionshindrad. Det innebär också att det är vi politiker och samhället i övrigt som kan se till att det inte finns några funktionshinder. I ett nordiskt perspektiv är det då såklart viktigt att vi jobbar med gränshinderfrågorna också utifrån funktionshinderperspektivet. Det gäller till exempel rätten till färdtjänst i ett annat land än det man bor i eller rätten till färdtjänst över gränserna. Jag känner trygghet i att frågorna prioriteras. Tack för redogörelsen!