Kort- och banköverföringsavgifter
Information
Dagens regelverk i de nordiska länderna gör det i många fall möjligt för bankerna att begära höga avgifter på banköverföringar inom Norden. Därutöver tar en vanlig överföring mellan länderna oftast två bankdagar. Motsvarande problem uppstår även i samband med kreditkortsbetalningar. Vissa banker tar då en avgift vid kontantuttag eller betalningar med kort utomlands.
Det finns emellertid ett omfattande regelverk som begränsar företagens möjlighet att begära höga avgifter på banköverföringar och/eller kortbetalningar vid bland annat gränsöverskridande betalningar i Norden.
För det första finns det för gränsoverskridande betalningar EU:s förordning 2019/518 (som har utvidgat användingsområdet förordning 2009/924) som innebär att avgifter för gränsöverskridande betalningar i euro inom EU inte ska få kosta mer än inhemska betalningar i medlemsstaternas nationella valutor och att gränsöverskridande betalningar i nationell valuta i de medlemsstater som har anslutit sin valuta till förordningen inte får kosta mer än motsvarande betalning i nationell valuta. Sverige har beslutat att tillämpa förordningens regler också på gränsöverskridande betalningar i svenska kronor. Danmark, Island och Norge har inte fattat något motsvarande beslut.
För det andra är det inte tillåtet att ta orimligt mycket betalt i samband med genomförsel av betalningstransaktioner med betalkort i Danmark, se Betalingsloven §122. 1:a stycke. Med detta (”urimelige priser og avancer”) förstås sådan avgiftsnivå som är högre, än den som skulle råda under effektiv konkurrens.
För det tredje är det enligt den europeiska konkurrenslagstiftningen förbjudet att ett eller flera företag utnyttjar sin dominerande ställning. Till exempel får det dominerande företaget, antingen själv eller tillsammans med övriga dominerande företag, inte debitera sina kunder eller samarbetspartners orimligt höga priser eller påtvinga dem andra orimliga affärsvillkor.
Direktivet kompletteras av förordning (EU) 2015/751 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (debet- och kreditkort) med syfte att minska kostnader för användning av betalningstjänster.
Camilla är finsk medborgare som jobbar i Stockholm över sommaren. Eftersom hon inte ska stanna längre än fyra månader i Sverige öppnar hon inget bankkonto. Varje gång hon betalar med kort tar hennes finska bank ut en extra avgift. Hon måste också betala en avgift varje gång hennes arbetsgivare för över lönen till hennes konto i Finland.
Nordiska medborgare som enbart har sitt nationella kreditkort/bankkonto och gör överföringar/köp utomlands.
I Öresundsregionen har man delvis lyckats lösa problemet genom att skapa så kallade gränsgångarkonton. Motsvarande lösning skulle kunna införas i övriga Norden. För företag finns dock ingen lösning i dagsläget, men en liknande lösning är tänkbar också för företagens del. Gränsgångarkonton bygger på att den anställde inom samma bank har ett konto i arbetslandet, dit lönen utbetalas, och ett konto i bosättningslandet, dit lönen överförs utan bankdag. Detta sker kostnadsfritt och till marknadens växelkurs.
Dessutom har flera nordiska banker satt igång ett arbete – P 27 – med syfte att ta fram en ny samnordisk betalningsinfrastruktur som i sin tur kan medverka till att skapa billigare och mer effektiva gränsöverskridande betalningslösningar i Norden.
EU:s förordning 2019/518 har utvidgat användningsområdet för gränsöverskridande betalningar inom hela EU. Ändringarna i EU-regleringen om avgifter för gränsöverskridande betalningar och valutaväxlingsavgifter, som har tillämpats fr.o.m. den 15 december 2019 innebär att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro inom EU inte ska få kosta mer än inhemska betalningar i medlemsstaternas nationella valutor och att gränsöverskridande betalningar i nationell valuta i de medlemsstater som har anslutit sin valuta till förordningen inte får kosta mer än motsvarande betalning i nationell valuta.