Gunnar Harding

Motivering: 

Jaget i Gunnar Hardings skenbart lilla bok Minnen från glömskans städer kallar sig spökskrivare. Han går kvar i en stad där en gång alla fanns och livet pågick. Nu är det sent i tillvaron och minnet rymmer snart bara glömskan:  

Det blir alltmer ont om tid. 

Ändå går letandet allt långsammare  

efter det förbigångna som blir allt oåtkomligare.  

”Förbigångna” står det – inte ”förgångna” som man kanske skulle kunna vänta sig av en poet som har den största delen av sin produktion bakom sig. Men det här är dikter som nyfiket blickar i flera riktningar: nostalgin göre sig icke besvär. Harding skriver om ett liv som varit, men också i hög grad om det liv som pågår, med krig i Ukraina, ett nytt virus – och om det mörker som oundvikligen ska komma: ”Övergivenheten själv, /en fasans innerlighet / i väntan på / att också mörkret släcks”. I klara och enkla dikter tecknas precist och nyanserat en tillvaro där möten – med människor, med konst – stannar kvar när så mycket annat förpassas till glömskan, och till och med tv-deckaren Wallander blivit gammal och löst sitt sista fall. 

Minnen från glömskans städer är Hardings tjugoförsta diktsamling, och den rymmer dikter som utan ängslan eller uns av manér handlar om de allra största frågorna. Vad visade sig kärlek vara? Vad var viktigast? Och hur ska vi klara av att gå den sista biten – ”den ner mot båten”, för den sista resan?  

Harding visar sig vara en trygg ledsagare in i livsfrågorna. I varsamt tecknade, ofta vardagliga scener, i enkla rader som lunkar lugnt och rytmiskt, glimtar plötsligt upplevelsen av total närvaro till. Det poetiska uttrycket är självklart och säkert, med en helt egen ton. Och Harding vet hur långt han kan gå utan att tappa bort sin läsare eller sig själv. Ibland finns inga svar, så är det bara:  

Mörkret sa: Vad visste du då 

som du inte vet 

den dag som idag är? 

Inte många vet 

varför insekter dras till ljuset, 

till sanningen,  

för att förintas där. 

Vet du? 

I Minnen från glömskans städer, tar Harding användning av sin samlade erfarenhet av ett liv levt i och med poesin. Diktsamlingen är elegant skriven med imponerande språklig och lyrisk precision. Den är en självklar och värdig kandidat till Nordiska rådets pris. 

Gunnar Harding, född 1940, har i mer än ett sekel skrivit, översatt, introducerat och diskuterat dikt och litteratur. Hans bidrag till den svenska litteraturen, som poet, essäist, kritiker och redaktör, bland annat för anrika Lyrikvännen, har varit betydande. Debuten skedde 1967 med Lokomotivet som frös fast, och Harding har senare arbetat med utgångspunkt i amerikansk beat och fransk modernism, främst Apollinaire.