Camilla Gunell (Hovedindlæg)

Ärade herr president! Herr talman, statsministrar, medlemmar av Nordiska rådet! Det är inte första gången vi träffas inom ramen för det nordiska samarbetet och konstaterar att vi faktiskt ur flera perspektiv är bäst i världen. Internationellt är vi topplaget då det gäller framgångsrika och välfungerande samhällen. När internationella organ och respektabla tidskrifter konstaterar detta blir vi stolta men samtidigt ödmjuka och blyga. Jag har under årens lopp förvånat mig över hur försiktiga vi är med att träda fram på den internationella arenan och berätta om den nordiska modellen, som vi tillsammans under många år har skapat och som är en samhällsmodell som många länder verkligen kunde inspireras av. De kunde använda både tankar och system för att utveckla sina samhällen och ge sina medborgare bättre, mera jämställda och friskare liv.

Så varför denna försiktighet? Är det så att vi innerst inne kanske skäms över att våra länder är framgångsrika och starka när många andra har det fattigt och svårt? Är det vår lutheranska bakgrund som förbjuder oss att slå oss för bröstet, eller är vi innerst inne rädda för att just nu skryta för mycket när många kanske känner sig osäkra på om de nordiska välfärdsmodellerna kan övervinna de utmaningar vi har genom lågkonjunktur, klimatförändringar, globalisering och demografi?

Det är helt klart att våra tillväxtburna ekonomier har ett och annat att fundera på i dag. Starka statsfinanser och en god tillväxttakt är fundament i vår välfärdsmodell, som kontinuerligt kunnat utvecklas och förbättras. Så hur ska vi klara utmaningarna? Hittar vi den politiska enigheten i att reformera modellen utan att devalvera den? De viktigaste områdena för en fortsatt väl fungerande nordisk välfärd är en stabil arbetsmarknad och flexibla utbildningssystem. Jag vill tacka Danmarks statsminister för hennes utmärkta tal om skolan.

Det finns allvarliga brister på den nordiska arbetsmarknaden. Många människor, särskilt ungdomar, utnyttjas på ett skrämmande sätt av oseriösa arbetsgivare som ställer sig utanför de regler som finns på vår arbetsmarknad, utanför lagarna och kollektivavtalen. Många unga är heller inte fackanslutna och har därmed inte den uppbackning och den kunskap de behöver för att veta vilka krav de har rätt att ställa. Jag tror det krävs nya grepp och nya strategier för att få in unga på arbetsmarknaden så att också nästa generations arbetstagare blir delaktiga i en arbetsmarknad med justa villkor och rättvisa löner. Jag tror att det är avgörande att vi lyckas integrera unga, invandrare, personer med funktionsnedsättningar så att alla kan vara med och bidra och bygga upp samhället. Det är viktigt för självkänslan och framtidstron.

Arbetet med och mot gränshinder pågår sakta och sakligt inom våra länder. Men man kan ibland längta efter en något snabbare lösning. Gunnar Wetterbergs upprop i svensk press om en gemensam nordisk arbetsmarknad som utgår från gemensam arbetsrätt samt harmonisering av socialförsäkringar och beskattning är spännande, och jag hoppas att man kan diskutera även detta i syfte att fördjupa det nordiska samarbetet. Det skulle konkret förbättra förhållandena, särskilt för de unga som i dag jobbar över nationsgränserna.

Norden bör fortsätta att agera gemensamt. Våra medborgare stöder oss i det arbetet. Den nordiska familjen känns trygg. De tycker om den nordiska gemenskapen och att vi jobbar tillsammans, och de litar på att vi ska hitta lösningar för dem och tillsammans bli starkare mot världen och i världen. Nordismen ska vara en berättelse om hur små länder blev starka tillsammans.

Den nya brandingstrategin, som vi diskuterade i dag på statsministermötet, är en bra och väl formulerad plattform för att gemensamt visa upp oss på den internationella arenan. Jag tycker inte att vi ska vara vare sig blygsamma eller osäkra, utan snarare respektfulla inför andra länders utmaningar men också pådrivande genom att berätta om den nordiska modellens styrkor. Det är trots allt en modell som bidragit till 200 år av fred, och då många länder söker lösningar är det närmast vår plikt att bidra med vår kunskap och våra erfarenheter för en tryggare och hållbarare värld. Tack, herr president!