Henriikka Tavi

Titeln på Henriikka Tavis tredje diktsamling, Toivo (Hoppet), kan upplevas som paradoxal. Det går ett mörkt och vemodigt stråk genom dikterna, som tangerar teman som död, förgänglighet och förlust. Motsägelsefullheten blir som mest påtaglig i den andra avdelningen som bär samma titel som boken och utmynnar i en lakonisk uppräkning av namn på personer som dött för egen hand samt av deras födelse- och dödsår.

I en intervju berättar Tavi att en utgångspunkt för samlingen, som tillkom under en ganska lång period, var en tragisk familjehändelse, men Toivo är likafullt inte ett verk som ska eller ens låter sig läsas i någon snävt självbiografisk bemärkelse. Den mest centrala intertexten är den danska poeten Inger Christensens berömda sonettkrans Sommerfugledalen (Fjärilsdalen). Fjärilen som symbol för livets flyktighet och bräcklighet men också för dess skönhetspotential och transformerande kraft återkommer i Tavis dikter. Samlingen inleds och avslutas med dikter som båda har titeln ”Kehtolaulu” (Vaggvisa), fyra fyrradiga strofer bestående av namn på fjärilar: ”Haapaperhonen, hallakehrääjä/kylmäperhonen, havununna/heinähukka, hukkasiili/-käs, herukka rukka, lasisiipi.” (”Aspskimmerfjäril, poppelspinnare,/ björkfrostfjäril, barrskogsnunna/gräsulv, igelkottspinnare,/starrgrässtackare, glasvinge.” Övers. Henrika Ringbom)

Man kan fråga sig vilken sömn denna kataloglika visa vill vagga oss till, en tillfällig och vederkvickande slummer eller kanske en mer permanent vila. På samma gång dras uppmärksamheten till benämnandet och dess möjligheter, till språket. Med sin debutsamling Esim. Esa (T.ex. Esa, 2007) och uppföljaren Sanakirja (Ordbok, 2010) etablerade sig Tavi sig som en av de mest innovativa poeterna i sin generation. Hennes beredskap att utforska inte bara diktens språk och form utan också genrens villkor får sitt mest demonstrativa uttryck i mastodontprojektet 12 (2012). Under ett år skrev Tavi en serie på tolv diktsamlingar, vilket underförstått är den produktionstakt en poet borde hålla för att kunna livnära sig enbart på sina böcker. Samlingarna kom ut på det unga, kooperativa förlaget Poesia, där Tavi är en av de drivande krafterna.

Dikterna i Toivo växlar mellan lyrisk förtätning och poetisk prosa; ibland fyller de en sida eller mer, andra gånger reduceras de till en ensam rad eller några få ord. Ramsor, sagor, skrönor, samtal, mormoderns barndomsminnen och redigerade dagboksanteckningar är bara några av källorna. I en dikt överger Tavi helt det normerade skriftspråket och skriver på Kymmenedalsdialekt. I en annan, en sorts kombination av skapelseberättelse och biologilektion, beskrivs Haikouichtys, den första fisken som simmade under vattnet: ”Haikouichtys söi planktonia ja itseään./Sellaista oli alkukalan elämä.” (”Haikouichtys åt plankton och sig själv./Sådant var urfiskens liv.” Övers. Henrika Ringbom)

Av detta ganska brokiga material skapar Tavi en helhet med imponerande resonans och bärkraft. I Sommerfugledalen, i en passage som citeras i Toivo, skriver Inger Christensen om ”sorgens symmetri”. Också Tavi manar fram bilden av en symmetri, eller balans, som en motvikt till den ordlösa och oåterkalleliga förlusten, men utan den speciella formstränghet som utmärker Christensens sonetter. Hos Tavi växer hoppet fram ur språkets – och diktens – mångstämmighet och regenerativa kapacitet. 

Ralf Andtbacka